Hur fan vågar du kalla mig falsk? Hur fan vågar du säga att jag inte älskade dig? Hur fan vågar du anklaga mig för saker? Att du inte ens kunde känna medlidande när jag mådde dåligt, var det för mycket begärt? Du är ingenting för mig längre, du borde känna dig stolt över att ha lyckats med en sak som ingen av mina bra vänner har klarat av, någonsin.. Att slänga dig ut ur mitt liv för alltid genom några meningar, några ord.. Du borde känna dig stolt över det priset, men jag ska säga dig en sak, det hade jag inte varit. Jag bryr mig inte om vad du säger längre, dina ord sårade mig men inte längre, du betyder inget för mig längre & det är antagligen bäst så. Jag behöver inte dig i mitt liv, nu när mitt liv äntligen är bra. Nej, du kommer stå där ensam till slut & undra varför du tog det beslutet. Jag har aldrig sagt att jag är bra, jag har aldrig sagt att jag är bättre än någon annan, att jag kan snacka skit om människor så pass mycket jag vill, nej jag är inte falsk & mina riktiga vänner vet om det, alltså inte du. Att du ens kan säga att jag gnällde & gnällde hela tiden, jag mådde fan dåligt, jag har mått dåligt så jävla pass länge nu att ingen ska behöva påpeka det. Jag mår bra nu, resten bryr jag mig inte om. De som betyder något för mig, de förstår mig, de förstår vad jag har gått igenom. Har du inget vettigt att säga, säg då förfan inget.