Fyfan va ofta jag säger att jag ska ta tag i bloggandet och verkligen börja skriva mer och oftare men det blir aldrig något med det. Varför? Brist på tid, eller brist på ork. Har varit sjukt upptagen den senaste tiden i mitt liv och dagarna har bara flugit förbi. Dock har jag insett att jag mår som bäst när jag är som mest upptagen och kanske är "upptagenhet" en drog för mig? En drog som får mig att glömma bort allt annat, alla problem, och alla människor som jag saknar så sjuukt mycket. En drog som helt enkelt får mig att sluta tänka. Men visst behöver jag tänka ibland för trots att jag mår så dåligt av det ibland när jag tänker För mycket så är det ändå det som håller mig uppe. Tanken att veta att det finns människor där ute som verkligen bryr sig och som saknar en lika mycket. Det här är det första "riktiga" inlägget på länge och det var inte tänkt att det skulle bli ett deprimerande inlägg på något sätt men ibland känns det som om allt jag gör blir det ändå. Hursomhelst så ägnar jag de flesta tankarna nuförtiden åt Dig. Ja, hur illa det än låter så håller självaste kungen faktiskt på att bli kär igen. Kärlek som nästan har förstört hela mitt liv ett x-antal gånger, som har krossat mitt hjärta så otroligt många gånger, men visst, man kan inte hjälpa att bli kär så varför ens kämpa emot? Kanske är det trots allt du som är här för att rädda mig? Som för mig bort från en upptagen värld där alla bara tycks bry sig om sig själva.