Ikväll var det grillkväll hemma hos Aron i ett underbart sällskap. Mat, skratt, spel och champagne stod på schemat idag. Därefter var det dags att säga "hejdå" till Aron för imorgon (idag) åker han, en av mina bästa vänner, iväg till Sydafrika och kommer inte hem förränns i mars, känns helt sjukt.. I bilresan hem tillsammans med Kalle och Lina slog det mig helt plötsligt att även dem åker iväg imorgon till Aneby (utanför Jönköping) respektive Kalmar. Sedan tidigare åkte även Andreas, Jonas och idag Richard iväg till Göteborg respektive Lund. Mitt hjärta är ganska svagt just nu.. Sa precis "hejdå" till några av mina absolut främsta vänner som alltid har varit där för mig. Men jag vet att jag kommer träffa dem alla snart igen, för det är omöjligt att skilja på oss.

Utöver detta så har den senaste tiden gjort mig till världens mest förvirrade människa igen. Ni som har följt mig ett tag vet att jag kanske inte har mått så bra de senaste åren men att det har blivit bättre i år, mycket bättre jämfört med hur det var innan. Och när jag tror att jag Äntligen har blivit världens lyckligaste person så faller allt ihop igen och jag är snabbt tillbaks på ruta ett igen. Det är så tråkigt att man hela tiden ska lura sig själv att man äntligen mår bra, alltså verkligen Bra, när man ändå inte gör det innerst inne. Det finns så mycket tankar, så mycket osäkerhet, så mycket smärta bakom det där leendet. Men jag är inte lika svag som jag var förut. All skit har gjort mig så mycket starkare och idag kan jag kontrollera det, handskas med det på ett enklare sätt än den tiden då jag lät tårarna tala sitt tydliga språk.

Jag vill inte heller förlora Dig, på riktigt. Jag sa att du aldrig kommer förlora mig, jag kommer alltid finnas där, oavsett vad, men jag vet inte vad jag ska tänka eller säga längre. Allt jag vill är att höra din röst, höra ditt skratt, se ditt underbara leende som får mig att smälta varenda gång, men samtidigt så är jag inte redo för det. Kommer jag någonsin bli det? För du sårade mig, hela situationen sårade mig. Allt blev helt fel, och nu känns det som att jag inte existerar i din värld längre. Jag förstår inte och jag kommer nog aldrig göra det. Var jag bara en random guy som kunde fylla tomheten lite? Jag vet att det inte är så och jag vill inte tro det, men ändå är det något som gör att jag inte kan blunda för det, och det gör mig galen.

Så nu ligger jag här i min säng och är minst sagt, förvirrad. Jag vet inte hur mycket mer mitt hjärta klarar, för det borde nå sin bristningsgräns snart och explodera i miljontals bitar, trots att det redan borde ha gjort det. Men jag vet att det finns en anledning till att jag fortfarande andas idag, det finns det för allt. Men jag behöver verkligen någon som kan vara där för mig just nu, när alla tycks lämna mig. Jag klarar inte det här själv, snälla hjälp mig.

---