Min historia

Det var ett bra tag sen jag skrev något här och anledningarna är många till varför. Jag publicerade nyligen ett djupt och känslomässigt inlägg på facebook där ni kommer kunna sätta er in lite mer i min situation de senare åren och där jag förklarar hur saker verkligen ligger till. Texten följer här nedan!

 

Det här är min historia, och det är antagligen en av de svåraste och mest känslosamma texter jag kommer skriva under min livstid. Jag känner att detta är något jag måste få ur mig, jag orkar helt enkelt inte hålla det inom mig längre. Jag gör detta för min skull och inte för någon annans och jag är väl medveten om att folk kommer reagera på olika vis men jag har kommit till den punkt i livet där jag helt enkelt inte bryr mig längre och därför känner jag ett behov av att slänga upp korten på bordet en gång för alla. Som jag ser det har jag inget att förlora längre utan bara allt att vinna. Man har bara ett liv och detta är mitt, endast jag kan påverka hur det kommer se ut och hur det kommer sluta.

 

Det hela började för drygt sex år sedan. Som många tonåringar i denna ålder kretsade livet kring vänner och en särskild hobby, i mitt fall sport. Allt utanför denna bubbla existerade inte, särskilt inte ens egens verkliga känslor. För mig kändes livet så simpelt och okomplicerat, kanske för att jag slapp bry mig om de saker som verkligen spelade någon roll. Vid detta laget stötte jag på, eller jag inbillade mig i alla fall att jag stötte på kärlek för första gången. Det förändrade mig. Helt plötsligt var min bubbla spräckt och den trygghet jag kände innan var som bortblåst. Samtidigt förlorade jag min bästa vän som varit en så stor del av mitt liv och som jag trodde skulle stå vid min sida resten av mitt liv. Jag gick in i en depression som nu i efterhand har pågått ända fram till detta år. Under hela den här tiden har jag inte haft en aning om vem jag var, vem jag ville vara och vad jag ville göra med mitt liv. Just osäkerheten kring detta och rädslan för att förlora personer nära till mig och inte minst rädslan för det som komma skall gjorde att jag började hålla mig för mig själv och drog mig undan. Jag byggde upp en oövervinnerlig vägg i mitt huvud som gav mig den kroniska spänningshuvudvärk som har förföljt mig ända sedan starten. Trots smärtan och den ständiga tröttheten på allt och alla så klarade jag mig bra i skolan och hade min umgängeskrets som höll mig vid liv, men inte mer än så. Jag gick visserligen ut gymnasiet med betyg som jag idag är extremt stolt över, men resan hit har knappast varit enkel, och detta för att jag de senaste åren har varit någon jag inte är, någon som har existerat bara för att. Jag har oräkneliga gånger bara velat ge upp och lägga mig ner och dö, men idag är jag så glad över att jag inte använde det där rakbladet, att jag inte steg framför det där tåget, att jag inte hoppade. Dessa saker kändes så enkla, men samtidigt även så otroligt svåra. Vad skulle mina vänner och min familj tänka och tro? Vad skulle folk säga? Dem hade ju ingen aning om vad som verkligen pågick inom mig. Det kändes så egoistiskt, men för en gångs skull ville jag ändå göra något för enbart min skull utan att tänka på hur andra skulle reagera. Det är det jag gör just nu när jag skriver detta och därför känns det viktigt för mig att få ut mina tankar och mina känslor, för allt hade trots allt kunnat sluta så annorlunda om jag hade tagit ett annat beslut. Då hade detta lika gärna kunnat vara ett annat brev i en betydligt mörkare ton. Men jag tror att allt i livet sker för att det är meningen att ske, det enda man kan göra är att tro på sig själv och aldrig ge upp, och att våga vara sig själv och tro på den man är och det man verkligen känner inom sig. Å ena sidan är man sin egen värsta fiende, men man kan även välja att vara sin bästa vän och göra det bästa utav de framgångar och de motgångar man stöter på under sin livstid.

 

I början av det här året vågade jag till slut ta ett steg som skulle förändra mitt liv för alltid. Jag lämnade södern och begav mig norrut. Jag hade inga ursäkter till att stanna kvar då mitt liv hade stannat upp helt. Min vardag var ett mörkt rum med enbart mig själv och mina mörka tankar. Sedan jag flyttade upp hit och fick den hjälp jag så desperat behövde har jag jobbat extremt mycket med mig själv och till slut vågat tänka de tankar som jag så länge har ignorerat och som har byggt upp det där tomma hålet inom mig och inte minst rädslan, ångesten och osäkerheten. Till slut vågade jag möta sanningen och verkligen omfamna den. Det jag vill komma fram till och som jag egentligen någonstans djupt därinne i mig har vetat om sedan mer än tio år tillbaka men som jag har vägrat inse på grund av diverse anledningar är att jag är gay. Tro mig när jag säger det, jag har verkligen försökt på alla sätt och vis att inte känna på det här viset, men oavsett hur mycket man än försöker dölja något så kommer det alltid fram i slutändan. Det är egentligen sjukt att man ska behöva genomlida de saker som jag har gjort enbart för att man känner annorlunda än andra och inte vågar visa upp sitt riktiga jag. Ändå är det så många som är och har varit i precis samma situation som jag om inte värre och medan vissa är starka nog att våga vara sig själva och ständigt kämpar på så är det dessvärre minst lika många som inte vågar vara det och som istället tar den enkla utvägen. Med detta sagt så vill jag inte längre leva i förnekelse utan att komma någonstans i livet utan jag vill börja leva på mina villkor och för första gången i mitt liv känner jag ett hopp på riktigt. Redan på kort tid har så många saker förändrats bara för att jag vågade och det förvånar mig varje dag hur annorlunda jag ser på saker nu jämfört med då. Jag känner mig inte lika rädd längre för det okända och fler och fler saker börjar sakta men säkert klarna för mig. Jag har till exempel insett att det som betyder något för mig är att hjälpa människor samtidigt som man får något tillbaks i form av uppskattning. Det är då jag känner mig som mest levande och det är då jag känner den där inre friden som jag så länge har strävat efter. Det är den typen av människa jag vill vara och så länge jag är uppriktig mot mig själv så finns det alla möjligheter i världen att det kommer ta mig långt. Det är som sagt nu mitt liv börjar på allvar och vad vore inte ett bättre sätt att starta det nya året med än att till slut komma ut i världen på riktigt?

 

Jag är medveten om att det alltid kommer finnas människor därute som inte klarar av det "onormala" men vilka är dem att bry sig om vad andra tycker, tänker och känner? Jag har lärt mig att dessa personer antagligen bara mår skit själva och trycker ner andra för att på något sjukt sätt känna sig bättre både utåt och inåt trots att det med största sannolikhet bara bygger upp deras eget tomma hål ännu mer. Som jag ser det ska varje enskild person på denna jord ha rätt till att tänka, tycka och känna precis som man själv vill. Visst kan man ha både rätt och fel när det kommer till tankar och råd men när det handlar om känslor finns det inga direkta fel eftersom ens känslor alltid kommer finnas där och kan komma fram när man minst anar det. Då har ingen rätt till att tvinga någon att känna annorlunda eftersom dem själva inte kan sätta sig in i hur dessa utspelas i en annan persons kropp och sinne. Därför är det viktigt för mig att understryka att jag från och med nu kommer gå endast efter det jag själv känner och inte låta någon annan styra mig. Vore inte världen en så mycket lyckligare och fredligare plats om alla hade rätt till detta?

Om du vill att fler verkligen ska kunna våga vara sig själva och slippa gömma sig bakom en f

asad som är anpassad efter vad andra tycker så DELA gärna detta inlägg. Det finns som sagt så många personer därute som har känt precis likadant som mig och som dagligen kämpar med det där beslutet om att leva eller dö och att uttrycka eller bli undertryckta. Livet kommer aldrig börja på riktigt förrän var och en av de drygt sju miljarder människor i denna värld släpper på ens guard och låter både sig själv och andra känna och uttrycka precis det dem själva vill. Frihet borde inte vara ett val utan en rättighet!

 

/Cuong

 

Så där har ni det, för första gången i mitt liv kan jag äntligen pusta ut nu när jag äntligen har omfamnat mig själv och accepterat det som är och som inte kan förändras. Kolla även på nedanstående klipp som har inspirerat mig något enormt den senaste tiden! Tills vidare får ni ha det bra så hörs vi, ciao!

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0